Ytterligare en myt som samhället lär ut
är att det är dåligt att vara egoistisk.
Det är fel att tänka på sig själv.
Du får inte vara egoistisk.
Du måste vara omtänksam.
Till detta säger jag: till vilken kostnad?
Är det värt att vara omtänksam när du själv har problem som du inte kan sluta tänka på?
Var det värt att sätta alla andra framför dig själv?
Är det värt att ge upp ditt mål bara för att inte verka egoistisk?
Självklart förstår en människa att när samhället säger att man inte ska vara egoistisk, menar man kanske att man ska dela med sig av sina leksaker när man var barn,
ge sitt säte till någon mer behövande på bussen,
eller skänka en del av sin lön.
Men det som missas är hur detta beteende smyger sig in i alla aspekter av ditt liv.
Det som missas är att detta leder till att du ständigt fokuserar på hur du uppfattas av andra.
Du börjar sätta alla andra före dig själv.
Att prioritera dig själv börjar kännas som något “negativt” i ditt psyke.
Så istället börjar du agera av fel anledningar.
Du hjälper, för du vill uppfattas som hjälpsam.
Du bryr dig, för du vill uppfattas som omtänksam.
Du ger, för du vill uppfattas som generös.
I varje handling du gör finns ett litet hopp om att få något tillbaka:
antingen en komplimang,
eller ett bättre samvete,
eller en god gärning,
eller paradiset efter döden.
Det finns varken rätt eller fel med detta.
Det är varken bra eller dåligt.
Som alltid söker jag sanningen. Och sanningen har ingen åsikt.
Vad är sanningen?
Sanningen är att det som kommer naturligt för en människa är sant.
Det som känns som tvång och press är falskt.
Oavsett hur “rätt” eller “moraliskt” det kan verka.
När det kommer till dina mål i livet,
din karriär,
din sinnesro,
din hälsa,
och dina prioriteringar,
måste du sätta dig själv först.
Du behöver riskera
att uppfattas som en
egoist.
